Ett täcke av mörker över sinnet
Jag tittar ut på det smattrande regnet när jag sitter vid skrivbordet i ett hotell i centrala Växjö. Planen var att läsa de 100 sidorna studentlitteratur jag ligger efter i kursen jag läser på universitetet. Samma plats där jag en gång i tiden läste polisutbildningen på. Men, man sätter bara upp en ”plan” för sådant som är tråkigt och därför är det dömt att misslyckas. Ingen har någonsin satt upp en ”plan” för hur man ska se den där serien man väntat länge på eller när man ska läsa Keplers senaste bok, man gör det bara och låter lusten styra. Samma sak gäller för dieter. En detaljerad ”plan” krävs för att äta tråkig mat men aldrig har man behövt en plan för hur man bäst intar en kebabrulle med extra kött och en sidotallrik pommes.
Så dödsförkyld och jävlig efter en heldag vid skolbänken med en två timmars powernap i ryggen får min plan att plugga maka på sig till förmån för champions league och reflektioner av dagen. Men mörka tankar ligger som ett täcke över mitt sinne. Kanske är det sjukdomen, kanske senaste tidens stressande och resande eller är det bara den hemska årstiden som kommer annalkande som spökar. Jag kommer att tänka på killen som stod bredvid mig i busskuren under morgonen. Han sög imponerande intensivt på sin cigarett samtidigt som han hostade sönder sina lungor mellan ”andetagen”. Jag fylls av en känsla av äckel och tänker att varför ska jag betala hans sjukvård när han bokstavligt talat förstört sin kropp med sina bara händer.
På bussen till universitetet är det trångt, trångt och olidligt varmt. Trots att jag efter alla näsbrott och operationer har Sveriges sämsta luktsinne känner jag doften av en blandning parfymer, självtorkade funktionskläder, billig deo och nyfimpade cigaretter. Jag förbannar mitt beslut att ta nässpray precis innan jag klev på. Väl i lektionssalen blandar jag friskt mellan visdomar och reflektioner med snörvlande och hostattacker. Jag satte mig nära kanten för att kunna hosta bort från mina kurskamrater men ändå känner jag mig som en paria, en vandrande pandemi som alla tycker borde ligga hemma istället för att vara där och smitta.
Jag tar mig till hotellet, avböjer den gemensamma middagen och bäddar ner mig för att sova bort självföraktet och huvudvärken. För en sekund får jag dåligt samvete för hur jag kände om cigarettkillen från morgonen. Jag såg på honom med samma äckel som andra såg på mig idag när jag vandrade runt som en pesthärd. Jag tog avstånd från honom och förminskade hans människovärde enbart på grund av en enda synlig skillnad mellan oss. Precis så som jag upplever att andra allt oftare gör mot mig. Jag äcklades av hur jag tänkte och kände så som de jag varje dag bekämpar tänker, känner och agerar. De som lever för att kategorisera människor i olika värden med en enda synlig faktor till hands. Så jag är glad att jag skämdes. Skammen hjälpte mig upp till ytan igen och återgav mig förståndet och kontrollen. För jag kan inte föreställa mig vilken mardröm det måste vara att ständigt leva i ett mörker utan någon undermedveten livboj som räddar dig. Där du varje gång något händer som späder på det inre svarta dras längre ner i avgrunden. Tills du slutligen drunknar i hat, tappar dig själv som medmänniska och baserar viktiga livsbeslut med det där hålet inom dig.
