Covid-19 är en osynlig fiende

Just nu pratar alla om coronaviruset och det cirkulerar flera rykten om det. Spridningen av viruset är även vad som diskuteras i sociala medier. Också där sprids rykten och spekulationer. Alla analyserar och förklarar viruset utifrån deras perspektiv. Sedan dag ett, då viruset bröt ut i Kina, har människor diskuterat olika konspirationsteorier. Bland annat den om att viruset skulle vara någon form av biologisk krigföring. Även politiker och ledare i olika länder har anklagat varandra. Samtidigt menar vegetarianer att virusutbrottet beror på att vi äter djur och klimataktivister att viruset kommit till på grund av den globala uppvärmningen.

Media har förstärkt människors fruktan och panik genom att rapportera väldigt mycket om coronaviruset. Andra nyheter, som den om kriget i Jemen och alla oskyldiga människor som har mist sina liv och tvingats fly, har inte lyfts lika mycket. Kanske hade situationen där, som har pågått i många år, blivit bättre om media hade skrivit lika mycket om kriget som om coronaviruset. Men det är ju så att om faran är nära kan vi känna den på ett helt annat sätt än om den är på andra sidan jorden. Precis som när vi hörde om smittan för första gången. Då var den i Kina och långt bort från oss. Men när den spreds och kom till Europa och Italien, då var vi inte lika trygga. Rädslan blev ännu större när vi hörde om det första fallet i Sverige. Ju närmare faran kommer, ju mer rädsla och panik känner vi. Spridningen av viruset har skapat panik världen över. Gator är stängda, städer är tomma, företag och myndigheter fungerar inte och evenemang som planerats i månader ställs in. Alla åtgärder har lett till en stor ekonomisk kollaps. Utbrottet av viruset har förvirrat världen och blivit en osynlig fiende för oss alla. Och även om den gemensamma fienden har gjort att vi inte kan ses så har den också gjort att vissa politiska motståndare gått samman.

För min del känns det som att jag lever i en mardröm just nu. Speciellt när jag ser människor rusa till tomma butiker för att köpa så mycket mat som möjligt och sen stänga in sig för att slippa smittan. Jag känner också att jag står lite bredvid krisen, rädslan och paniken då jag jämför med en mycket svårare kris som jag tog mig igenom i mitt hemland. Där lever fortfarande miljoner människor i den. I mitt hemland är det krig. Luftattacker förstör och stridsvagnar skjuter i bostadsområden, på marknader, sjukhus och skolor. Varje dag finns ett dussintal offer som dör på de mest fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Under årens lopp har många dött, och idag dör de också. Paniken som drabbar människor här finns inte på samma sätt i mitt hemland. Där har affärerna inte tömts på mat, där har människor inte låst in sig och isolerat sig. Där lever människor vidare, som om ingenting händer. Där tror människor på ödet och att allt händer av en anledning. Det är så människor där hanterar alla olyckor och all misär som drabbar dem.

Jag är säker på att det finns människor som tror att de har drabbats av sjukdomen så snart han eller hon känner några slags symptom. Symptom som lika gärna skulle kunna vara en förkylning. Jag förnekar inte att jag är likadan. Men det finns också människor som vill bli sjuka. Och det är farligt i sig. Människor kan också dö av det vi tvingas genomgå rent psykologiskt. Med det sagt menar jag inte att vi inte ska vara försiktiga eller förneka att viruset krävt många liv. Men vi ska inte heller glömma att många återhämtar sig. Det måste finnas en balans mellan att vara försiktig och att bli handlingsförlamad av panik och rädsla för att bli smittad. Rädslan för sjukdomen kan bli farligare än själva sjukdomen.