Annons
  1. العربية
  2. English
  3. Svenska

En föreställning om hur vi ser på varandra

Abdullah Aamar, Jan Karlsson och Parimah Nassiri Dehrizi har två saker gemensamt, de är synskadade och debuterar nu på teaterscenen. I Regionteatern Kronobergs uppsättning Att se delar de med sig av sina erfarenheter om hur det är att leva med nedsatt syn.
– Det mesta i vardagslivet går att öva upp. Men annat kan ställa till problem. En decimeter nysnö, ständiga vägarbeten på stan eller fyrkantiga myndigheter, berättar Jan.
Växjö • Publicerad 25 februari 2019
Foto: Sara Galbiati

Finns det inga bra vägar får man ta den minst dåliga, konstaterar Jan när han tar sig fram i spiraltrappan mellan scenen och logerna. Regionteatern Kronobergs lokaler är inte anpassade för skådespelare med funktionsnedsättningar, men nu intas scenen av tre personer som alla har en kraftig synnedsättning. Att se, heter föreställningen som paradoxalt nog handlar om motsatsen, att inte kunna se. Manuset bygger på egna personliga berättelser. Abdullah, Jan och Parimah delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser.

– En bra bild som fastnat i minnet är hur en rullstolsbunden person sitter nedanför en brant trappa till en byggnad. Nedanför bilden står det följande text, Det är inte du utan samhället som är handikappat. Det tycker jag är talande, berättar Parimah.

Annons

Mosaik träffar trion i fikarummet vid logerna en timme innan föreställning. Det är en stund för avslappning innan det är dags för uppvärmning och sedan en timmes föreställning.

– Det är lite nervöst innan man kommer igång, konstaterar Abdullah.

Abdullah är palestinier, född och uppvuxen i Irak. Han har diagnosen RP, Retinis Pigmentosa, en ärftlig sjukdom som gjort att han idag bara har tio procents syn.

– Jag har svårt för att se detaljer och färger på saker, blir snabbt trött när jag läser texter och är väldigt ljuskänslig.

Han kom till Sverige 2013, bor i Öhr norr om Växjö men studerar nu på Glimåkra folkhögskola. När han inte står på Regionteaterns scen förstås.

– Jag har aldrig varit intresserad av teater. Så det är oväntat att jag nu plötsligt är med i en teaterföreställning!

Hur gick det till?

– Jag sitter i styrelsen för föreningen Unga med Synnedsättning Syd. Vi fick en förfrågan om att delta i en kommande föreställning på Regionteatern som byggde på berättelser om livet som synskadad. Jag svarade att jag gärna var med och berättade men absolut inte tänkte stå på scenen. Men de lyckades övertala mig.

Att ha en begränsad synförmåga innebär många utmaningar, men det finns idag många tekniska hjälpmedel som underlättar i vardagen. Abdullah har till exempel ett särskilt dataprogram som zoomar in och förstorar texterna.

– Det använder jag nu när jag studerar på folkhögskolan. Mycket av studiematerialet finns också inspelat som talböcker.

Annons

Parimah har liksom Abdullah diagnosen RP, även om det är i en annan form. I hennes fall har synen stegvis försämrats och hon har idag cirka tre procents synförmåga.

– Jag märker inte det dag från dag, men jag ser betydligt sämre idag än jag gjorde för ett år sedan.

Jan har grå och grön starr, och från att haft en ganska bra syn i ungdomen så är synförmågan idag nere på enstaka promillen.

– Jag äter bromsmedicin, men vet inte hur länge jag får behålla den lilla synförmåga jag har kvar.

Hur bemöts synskadade? Och hur vill de bli bemötta? Det är frågor som alla tre diskuterar. Jan menar att människor som vill hjälpa ofta fokuserar på fel saker.

– Folk undrar hur vi ser att potatisen är kokta, hur vi får på tv:n eller hur vi ser att diskhon är ren. Men det mesta i vardagslivet klarar vi utan problem. Det är andra saker som vållar svårigheter, sådant som händer mer sällan. Till exempel att köpa en ny tv, att byta en propp, att köra trädgårdsavfall till tippen, att fylla i digitala blanketter eller när det plötsligt kommer två decimeter nysnö.

Att promenera på stan med käpp fungerar för det mesta, men just vid snö och isbildningar blir det problem.

– Jag vågar aldrig gå på stan själv även om jag har käpp. Det känns osäkert. Jag spänner mig och är rädd att falla. Sen är det hela tiden vägbyggen och avstängningar i Växjö centrum som gör det ännu svårare, berättar Parimah.

Jan är berättigad till ledsagare tolv timmar i månaden, en service som han är nöjd med men som dock begränsas av vissa fyrkantiga och absurda restriktioner.

– Mina ledsagare får bara hjälpa mig utomhus, allt inom husets väggar är däremot förbjudet enligt regelverket. Exempelvis får de inte hjälpa mig att byta en glödlampa. Och ska de hjälpa mig att läsa posten så måste vi gå utomhus. Det är helt sjukt byråkratiska regler.

Annons

Att se består dels en faktabaserad del och dels ett mer övernaturligt avsnitt, där Abdullah, Jan och Parimah förvandlas till supermänniskor och även spelar seende. Att få stå på scenen har inneburit en positiv upplevelse som gett mersmak berättar Parimah.

– Det känns helt rätt.

Hur är känslan när du gått av scenen efter föreställningen?

– Stolthet! Både stolthet över mig själv och över de andra. Att vi klarade det och presterade så bra.

Just att våga tro på sig själv och övervinna hinder är ett viktigt budskap i föreställningen.

– Det går att komma över hindren. Man kan öva upp det mesta, säger Abdullah innan han tillsammans med Parimah och Jan bestämt går mot scenen.

David FärdighSkicka e-post
Så här jobbar Mosaik Vxonews med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons