Jag vill inte längre känna mig rädd för de rädda
Är det bara jag eller visst verkar alla människor mer arga och missnöjda nuförtiden. Allt från tjänstemän, småbarnsföräldrar, Bertil på facebook eller Mohammed på Norrby. Trots att vi lever i ett av världens bästa och vackraste länder med en 205-årig fred bakom oss är det precis som om något illavarslande gror. Vissa går så långt att man pratar i termer om inbördeskrig och det är inte ens det sjukaste. Det sjukaste är att det finns människor som eldar på dessa tankar och göder dem. Jag läser att folk förbereder sig för kris och krig, men det inte är ryssen som längre är det enda hotet mot vår fred. Invandraren har på allvar seglat upp som ett allvarligt hot mot svensken. Oftast är det arga människor med semirasistiska drag som slänger sig med dessa tankar och det är enkelt att vifta bort dem som galningar eller foliehattar. Problemet är att vi inte längre bara kan vifta bort dem och scrolla vidare, de har nämligen bevisat sig utgöra ett reellt hot mot allas vår säkerhet.
Människor som bakom skärmarna genomgår en fullskalig radikaliseringsprocess blir minst lika farliga som de med examen från en salafistisk kamikazeskola i mellanöstern. Senaste tidens terrorattentat i västvärlden visar mycket tydligt vad som kan ske när gränsen passeras och hur farligt det är med auktoriteter som förser dessa människors hat med bränsle. Auktoriteter sätter nämligen agendan och tonen, oavsett om de är erkända av individen eller inte. För många av dessa potentiellt farliga människor är det nämligen inte från om inbördeskriget kommer, utan när. En sansad stabil person inser att det såklart inte väntar något inbördeskrig runt hörnet, men för den mindre stabile kan det användas som motivation till att utföra något på egen hand.
Man måste fråga sig hur vi kommit hit. En uppenbart misslyckad integrationspolitik och en stark ovilja bland gemene svensk att själv beblanda sig med invandrare är en orsak. Även WVS kulturkarta bidrar till en förklaring varför vi har sådana enorma kulturkrockar. Kartan visar tydligt att majoriteten av de som invandrat till Sverige senaste tiden förflyttat från en ytterlighet av kartans spektra till en annan. Att Sverige också är en ytterlighet är något värt att beakta. Parallellt med det har vi en extremism vars kärleksaffär med sociala medier verkar sakna ände. Både radikal islamism och extremhöger har skördat stora framgångar genom att flitig använda sociala medier och manipulera deras algoritmer och så även människor. Det finns gott om texter och dokumentärer som bevisar detta.
Allt detta mörker och ändå har jag inte kommit till det värsta. Att vanligt folk, anständiga människor bidrar till den här otroligt destruktiva utvecklingen. Att inflytelserika människor från alla möjliga olika samhällskikt kastar bensin på en pyrande och livsfarlig eld. Vi läser, vi delar, vi skriver, vi följer och vi lajkar. Vi pratar om istället för med och bygger egna uppfattningar baserade på någon annans världsbild, illusion och agenda. Jag vill inte utmåla mig själv som bättre än någon annan, jag har säkerligen ibland bidragit till ett mer polariserat klimat och varit vid tillfällen nyttig idiot åt någon med tveksam agenda.
Men vi måste trycka på paus och reflektera. Vi måste kunna diskutera svåra frågor utan ytterligare stigmatisera och polarisera. Finns det inget sätt så får vi uppfinna det. Ett sätt som tillåter oss att tala om hedersvåld, invandringens utmaningar, klimatfrågan, rasism, slöjan osv på ett sätt som inte spelar extremister i händerna och gör dem till potentiella massmördare. Vi är skyldiga att ta det ansvaret i vår samtalston och samtalsklimat. Gör vi inte det kanske vi i värsta fall bidrar till skapa nästa terrorist. Ångesten av den blotta tanken är svindlande men också motiverande för självreflektion av vårt val för vägen framåt. För ingen vill väl känna att man genom sina plattformar och agerande bidrar till att skapa nästa Anders Behring Breivik, Taimour Abdulwahab, Anton Lundin, Rakhmat Akilov eller Philip Manshaus, och jag vill inte längre känna mig rädd för de rädda.
