Kazem Nasser berättar om sitt musikaliska arv

Den irakiska musikern Kazem Nasser började spela luta tidigt och har även studerat vid Institute of Music Studies. Han specialiserade sig på autentisk, orientalisk musik och arbetade hårt med att föra arvet vidare. Alla uppoffringar han gjorde, på grund av kärleken till musik och konst, blev också hans vapen för att bekämpa orättvisa. Men olika typer av hinder, politiska så väl som kulturella, gjorde att drömmarna inte riktigt blev sanna. I en intervju med tidningen Mosaik berättar musiker Kazem Nasser om sin konstnärliga resa.

Hur och när startade din konstnärliga resa?

– Jag började spela luta när jag var 13 år gammal, men mitt intresse för musik började långt innan dess. Senare studerade jag på en musikskola där jag specialiserade mig på irakisk musik. Jag fortsatte spela luta och ville faktiskt forska vidare, men just då var förutsättningarna inte de rätta.

Vilka hinder mötte du som musiker i Irak?

– Politik förstör alltid och har en tendens att påverka precis allt. Det fanns en lag som sa att man var tvungen att tjänstgöra i armen efter avslutade studier. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag är en konstnär och konstnärer använder inte vapen. Om jag måste ha ett vapen vill jag att det ska vara min konst. Jag kan fortfarande minnas hur min mamma påverkades när hon hörde krigslåtar efter det att vi förlorat min bror i kriget. De dansade på våra sår. Det chockade mig. Där och då lovade jag mig själv att aldrig gå i krig och att mitt enda vapen skulle förbli min konst. Jag skulle aldrig bli en sådan som dansade på andras sår. En äkta konstnär är den som kan uttrycka människors verkliga lidande. Allt detta påverkade mig otroligt mycket. För den som avstår från att tjänstgöra i militären äventyrar sitt liv.

Hur lyckades du klara dig undan?

– Framtiden för den som vägrat militärtjänst är i princip obefintlig. Det går inte att jobba, studera eller ha ett vanligt liv. Det går inte heller att besöka släktingar. Då skulle man utsätta dem för fara. Jag var helt enkelt tvungen att ta mig ur situationen. Det låter kanske underligt men jag blev hjälpt av egyptiska biofilmer. Jag använde knep från filmerna för att rädda mitt eget liv. Men jag kunde ju inte arbeta med musik. Jag var istället i mekanik- och snickeribranschen. Jag jobbade senare inom handel. Efter ett tag insåg jag dock att jag inte kunde fortsätta så. Att jobba inom handel hjälpte mig inte framåt mot mina mål som musiker. Plötsligt insåg jag att jag bara levde på för att klara mig istället för att försöka uppnå något. Jag bestämde mig för att resa, men det var inte det lättaste. Jag hade exempelvis inte något pass. Men jag fick hjälp av ett par musiker jag kände och fick slutligen tag i ett pass. Därefter åkte jag till Jordanien för att söka asyl. Jag började också jobba med musik, satte upp konserter och levde min dröm. Sen var det dags att lämna Jordanien och ta mig vidare till Sverige.

Hur var det i början här i Sverige?

– Jag kom till Sverige år 2002. Efter att ha avslutat mina språkstudier började jag arbeta som musiklärare i Vimmerby. När jag flyttade till Växjö började jag vid Kulturskolan här. Men det fanns inget intresse för att spela luta. Jag fick tänka om och började jobba i en möbelfabrik. Numera har jag eget företag som är inriktat på serviceresor. Jag känner dock att jag hamnat långt från min dröm om musiken. Jag försöker dock hålla det uppe. Jag har en studio där jag spelar in lite låtar då och då.

Vad tänker du, utifrån dina egna upplevelser som musiker, är orsaken till att människor som är födda utanför Sverige har svårt att fortsätta arbeta med kreativa yrken här?

– Det finns ett gap mellan konstnären och mottagaren. På grund av kulturella, ekonomiska och sociala skäl är det svårt för oss som gör österländsk musik att fortsätta i Sverige. Därför ser vi också att många ändrar sitt sätt att göra musik på. Det är som att det finns ett visst intresse för kulturell mångfald men att det inte fungerar i praktiken när människor ska integrera med varandra. Om du gör orientalisk musik är det jättesvårt att marknadsföra den i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet. Det verkar vara svårt att acceptera den typen av musik. Inte ens barn som får med sig den arabiska kulturen hemifrån men som växer upp i Sverige verkar vara intresserade. När jag jobbade som lärare märkte jag att det inte alls funkade i statliga skolor. Men det kanske kan fungera i ett privat företag.

– Utöver allt detta kvarstår det faktum att det är svårt att ha musik som inkomstkälla. I våra länder kan vi lita på att vi får ihop ekonomin då vi kan marknadsföra oss på ett annat sätt. Sen tror jag också att det är skillnad på vart du bor någonstans. Att bo i en mindre stad är inte samma sak som att bo i en storstad. Min personliga erfarenhet är att jag som akademisk musiker, som gör österländsk musik, har det svårare än de som bor i Sverige och gör en helt annan typ av musik. Jag vill inte ge upp min genre och börja göra musik bara för att tjäna pengar. Jag vill bevara mitt arv och min identitet. Om jag inte gör det finns det ingenting jag kan bidra med.

Hur har du bidragit sedan du kom till Sverige rent musikmässigt?

– Som jag tidigare nämnt har jag arbetat som musiklärare. Dessutom har jag varit en del av bandet Magamat. Vi bandmedlemmar var utspridda i flera olika europeiska länder och möttes upp på olika flygplatser när vi skulle spela någonstans. Det var dock inget vi kunde livnära oss på så vi fick lämna det bakom oss och börja med vanliga jobb. Vi höll dock ihop i tio år.

Har du något råd till människor som har kommit till Sverige och som vill satsa på musiken?

– Det första du måste göra är att lära dig svenska. Därefter är det dags att integrera och bli en del av det svenska samhället. Om du dessutom vill fortsätta ägna dig åt musik, försök att distansera dig från måsten som gör att du inte kan fortsätta satsa helhjärtat på musiken. När det gäller marknadsföring beror det lite på vad du väljer att göra, men det är fördelaktigt att skapa sådan musik som det svenska samhället kan ta till sig. Om du gör orientalisk musik är det att föredra om det inte bara kan lyssnas på av människor från arabländer. Det är bättre att också lyckas få det svenska samhället med på tåget.