Nahide Arabaji skapar en lyckad modell för integration i Sverige och ett aktivt deltagande i samhällsutvecklingen

Nahide Arabaji kom till Sverige med sin familj som treåring, idag är hon 32 år. Nahide växte upp i stadsdelen Araby i Växjö och pluggade lingvistik och statsvetenskap vid universitetet i Uppsala. Nahide är en ambitiös och noggrann kvinna som har studerat och ansträngt sig för att etablera sig i Sverige och bidra till utvecklingen i samhället. Utöver detta så har hon en talang för poesi. Hon anses vara en förebild för integreringen av invandrare i Sverige.

I en intervju med Mosaik talar Nahide Arabaji om sin framgång i Sverige:

– Jag växte upp i Araby i Växjö men flyttade till Göteborg när jag var 17 år. Jag pluggade lingvistik och statsvetenskap vid Uppsala universitet i tre år. Därefter bestämde jag mig för att bli högstadielärare så jag flyttade till Skåne, där jag pluggade till högstadielärare inom psykologi och religion. Jag flyttade tillbaka till Växjö för några år sedan. Här har jag min mamma, två äldre bröder och två underbara brorsöner, Makin och Lennox.

Du jobbar med ungdomsprojekt, vad är syftet bakom dessa projektet och hur länge håller det på?

- Detta är ett pågående projekt som ligger inom vårt uppdrag av "eget uttryck" här på Fria ordets hus. Huvudsyftet med de projekt som vi gör med ungdomar är att skapa en plattform där de kan uttrycka sig och dela sina historier med staden. Vi vill också skapa broar med ungdomar och etablerade kulturinstitutioner för att göra dem mer bekväma att äga sitt eget utrymme inom kulturens scener. Jag är också projektkoordinator för ett kreativt Europaprojekt som heter Engage! som har pågått nu i tre år och tar slut i oktober. Projektet handlar om hur man engagerar ungdomar inom det litterära området. Vi är fyra länder som är involverade i projektet, projektledaren är Pen Catala, utöver hos oss så pågår det i Krakow och Norwich.

Vad betyder det att jobba med ungdomar för dig?

– Det motiverar mig, det ger mig väldigt mycket energi. Att träffa nya unga människor. De är väldigt ärliga och öppna för diskussioner. Att tala med vuxna kan vara svårare ibland på grund av våra filter. Vi vet vad man får och inte får säga, unga människor har en tendens att vara brutalt ärliga i deras åsikter vilket också gör det lättare att diskutera ämnen som kan vara svåra. Jag älskar att jag har möjligheten att träffa unga människor via mitt jobb och lära känna dem. Att se deras talang och hjälpa dem att bli tillräckligt bekväma för att utveckla nya färdigheter. En ung kille som deltog i en workshop gällande kreativt skrivande var jätteduktig, jag berömde honom och sa att han behöver fortsätta utvecklas. Han frågade mig vad han skulle bli, poet? Jag svarade att det är exakt vad han kan bli om han vill. Efter workshopen har han framfört en dikt på Sveriges radio.

Du jobbar på Fria ordets hus, vad är det du gör?

– Jag har olika uppdrag, till stor del jobbar jag med yttrandefrihet. Jag jobbar som koordinator för ICORN, där vi har ett världstäckande nätverk som jobbar med yttrandefrihetsfrågor och hjälper utsatta personer att jobba utan hot.

Jag håller även i en rad olika workshops med ungdomar. Till stor del om kreativt skrivande, där de lär sig skriva dikter och framföra dem inför publik. En handlar om fördomar och ansvaret som följer med yttrandefrihet. Vad säger vi, samt vad säger vi inte och varför inte? Vi talar om hets mot folkgrupp, inom samhället och konsekvenserna som följer, artistisk frihet och diverse situationer med hets mot folkgrupp.

Kan du berätta om ICORN:s organisation och den står för?

– The International Cities of Refuge Network (ICORN) är en oberoende organisation av städer och regioner som erbjuder skydd för utsatta författare och konstnärer, främjar yttrandefriheten, försvarar demokratiska värderingar och förespråkar internationell solidaritet. Författare och konstnärer är särskilt utsatta för censur, trakasserier, fängelse och till och med död, på grund av vad de gör. De representerar den mänskliga fantasins befriande gåva och ger uttryck för tankar, idéer, debatt och kritik, som sprids till en bred publik. De tenderar också att vara de första som talar ut och står emot när yttrandefrihet hotas.

ICORN-medlemsstäder erbjuder långsiktigt men tillfälligt skydd mot de som är utsatta som en direkt följd av deras kreativa aktiviteter. Vårt mål är att kunna ta hand om så många förföljda författare och konstnärer som möjligt i ICORN:s städer och tillsammans med våra systernätverk och organisationer bilda ett dynamiskt och hållbart globalt nätverk för yttrandefrihet. Vi vill skydda och främja författare och konstnärer som utsätts.

Vad är omfattningen av samarbetet mellan ICORN och Växjö kommun?

– Vi har erbjudit skydd för konstnärer i riskzonen sedan 2012 och var en av Sveriges första städer att vara inblandad i det här nätverket. Jag tror att vi var den femte staden i Sverige och idag är det 25 städer som gör Sverige till landet med flesta städer i nätverket i världen, vilket vi är mycket stolta över. Samarbetet fortsätter så länge det är nödvändigt

Du kombinerar turkisk och svensk kultur, vad betyder den kulturella mångfalden för dig?

– Jag tycker att kulturell mångfald är en vacker sak och jag är så tacksam över att jag växte upp så här. Jag har en favoritfras på svenska som kallas mellanförskap, vilket betyder att du inte är utanför, men inte heller helt accepterad. Man hamnar någonstans däremellan. Jag växte upp så, däremellan, och jag tror att det har gett mig ett vackert perspektiv som bara berikade mig. I min familj har vi skapat något som passade oss, tagit det bästa av båda kulturerna och gjort en fusion av det. Men såväl som det är vackert kan det vara ganska komplicerat ibland, jag tror att politiken i Sverige och större delen av Europa idag har gått överstyr. Jag tror att fördomarna mot invandrare är sämre idag på något sätt. Naturligtvis har jag också mött många människor med fördomar, ibland även rasister, men jag tror att något har förändrats de senaste åren. Debatten är mycket hårdare och det finns ett större gap mellan invandrare och lokalinvånare.

Du har en talang för att skriva poesi, kan du berätta lite om det?

– Jag har skrivit hela mitt liv. Jag kallade inte mig för poet, eller det jag skapade för poesi. Det var bara text och att skriva har alltid varit terapeutiskt för mig som det är för många andra. Jag har inte någon blogg längre men det händer att jag uppträder ibland. Jag fick den stora äran att inleda Kulturnatten i år med att läsa en dikt.

Har du några drömmar du hoppas uppfylla gällande din framtid?

– Jag tror jag lever min dröm i dagsläget. Jag har ett jobb som jag varje dag är tacksam för, och det är inte bara något jag säger - jag älskar verkligen det jag gör. I framtiden hoppas jag kunna arbeta mer med unga vuxna, jag älskar att få dem att tro på sig själva tillräckligt mycket för att kunna utveckla deras egna kulturella uttryck.