Simningen tog Yahia tillbaka till livet

Han har varit i helvetet och vänt. I hemlandet Syrien vaknade Yahia Mossa upp i rasmassorna efter en bombräd 2013.

Det som var en helt vanlig dag i hans skola skulle radikalt förändra hela hans framtid.

– Jag förstod inte vad som hände. Jag vet att alla skrek: ”flygplan, flygplan”. Det blev mörkt, jag såg ingenting men kände att det var något tungt över mig, vilket visade sig vara en vägg och jag kände att hela min vänstra sida var bortdomnad, säger Yahia Mossa och fortsätter:

– Jag vet inte varför, för egentligen var jag inte rädd men jag började skrika. Folk kom och försökte dra loss mig. De drog i min högra hand men förstod att jag satt fast. Sedan svimmade jag. När jag vaknade upp kunde de inte köra mig till sjukhuset eftersom det var krig och bomber överallt. Ingen kunde åka in.

Han var 14 år när bomben som träffade skolan föll. Sjukhus var alltså svårt att nå men det fanns i alla fall en mindre inrättning att nå i kvarteret.

– De hade skapat en liten typ vårdcentral men hade inte så mycket grejer. Det fanns någon säng och lite nålar och det viktigaste. Tre personer kunde de ta emot men bomben förstörde mycket och 100 personer skadades eller dödade.

– De kunde inte stoppa blödningen. De försökte med bandage men det blödde i fyra-fem timmar. När jag vaknade sa de att de måste amputera mitt ben. Jag fattade inte vad de sa. Jag ville bara ha vatten eftersom att jag kände mig svag men jag fick inte dricka eftersom att blodet inte skulle stanna kvar i kroppen då och jag hade förlorat mycket.

Benet kunde inte räddas och amputation var tvungen att genomföras.

Sedan kom allt det andra. Bilderna, minnena – helvetet och mardrömmarna. Livslusten tog slut. Verkligheten plågade Yahia Mossa och framtidsutsikterna var lika med noll.

Som om traumat inte räcker har han även begåvats med fotografiskt minne. Således spelas bilderna upp om och om igen i huvudet på honom när han faller in i de tankarna.

– Jag kan se det som en video framför mig. Jag ser allting och hör ljudet och känner doften.

Har du haft hemska mardrömmar genom åren?

– Jag har försökt att ta livet av mig flera gånger.

Tystnad följer i samtalet innan Yahia Mossa tittar upp och fortsätter:

– Jag har även försökt att ta livet av mig under min tid i Sverige. Det var tufft med alla minnen och jag fick sådan smärta i min rygg och jag gick på starka mediciner.

Innan han till slut kom till Sverige fick Mossa tillsammans med sin broder genomföra en flykt från hemlandet. En resa som han egentligen inte skulle med på.

Mossa hade givit upp och låg mest och väntade på att livet skulle ta slut.

– Min bror pluggade till sjuksköterska i Syrien och hade bara ett prov kvar innan han skulle vara klar. Då kom de och sa att han måste in i militären. Där visste han att han antingen skulle dödas eller behöva döda folk. Då bestämde min familj att han måste ut ur Syrien. Mamma och pappa började att samla pengar och försökte låna av folk samtidigt som vi sålde saker ur vårt hus.

– Min morbror bodde redan i Sverige och han sa att även jag skulle försöka följa med eftersom att jag skulle få bättre hjälp med mitt ben här. Då hade jag suttit hemma i två år och känt att mitt liv var slut. Jag hade inget mål och låg i min säng och väntade på att få dö. Jag minns att jag tänkte: ”snart kommer en bomb och träffar vårt hus och jag kommer inte att leva mer”. Det skulle bli skönt att inte leva längre och jag skulle inte behöva tänka på framtiden. Jag sket i allting och väntade på bomben för att det skulle ta slut.

Bomben kom som tur är inte. I stället flydde han tillsammans med sin bror genom Europa och hamnade efter nya helveten på vägen i Växjö.

Bland annat fick han hoppa på kryckor genom Turkiet så att händer och armhålor blödde samtidigt som en båt kantrade och sällskapet av flyktingar fick försöka simma.

Till en början var livet inte bättre i Sverige. Självmordsförsök och smärta avlöste varandra. Fram till den där sista gången.

På sjukhuset när en läkare pratade med honom och Mossa bestämde sig för att ge livet en sista chans.

– Jag vet inte vad läkaren heter men jag vet att jag hade tagit mycket morfin och att jag var väldigt hård mot henne. Hon satt vid mig och frågade vad jag höll på med.

– Sen bestämde jag mig för att jag skulle göra ett försök till annars skulle jag strunta i det här.

Då kom simningen in i bilden. En plats ordnades på en simskola.

– Jag träffade min tränare Josefine Palm. Hon hade inte varit med om något liknande men när jag började prata med henne... hon såg och hon förstod mig. Efter min familj som jag inte hade träffat på tre och ett halvt år fanns det någon som förstod mig. Hon tittade på mig och förstod hur jag mådde. Det förändrade mycket.

Mossa berättar att han gick igenom olika nivåer i en simskola och lärde sig att simma. Han avancerade fort och det skulle visa sig att han tekniskt, trots sin bakgrund i vatten, låg tämligen långt fram.

– Jag hade aldrig simmat, knappt varit i vatten innan eller efter att jag förlorade benet. Jag vet att det var pinsamt när jag hoppade i och inte kunde simma. I Syrien fanns ingen simskola och man lärde sig inte att simma där som liten.

Där vände livet. Simningen kom in i livet – och en mening fanns helt plötsligt igen.

Efter tio månader deltog Yahia Mossa i sin första tävlingen sedan rullade det på. Vid SM fick fler upp ögonen för hans talang i vatten, vilket kanske inte var så konstigt efter tre svenska rekord.

– Landslaget var på plats. De kom fram och började snacka med mig de undrade vem jag var och var jag kom i från och hur länge jag hade simmat. De tyckte att det var konstigt att jag bara hade simmat så kort tid.

Högst troligt kommer Yahia Mossa att rent sportsligt ta en plats i landslaget. Men det finns hinder på vägen dit.

– Landslaget har sagt till mig att jag måste kolla med Migrationsverket. Jag måste vara svensk medborgare eller ha ett längre uppehållstillstånd. Mitt går ut i december och jag ska försöka lösa det så att jag kan vara med i landslaget och tävla för Sverige.

Det stora målet som hägrar vid bassänghorisonten är Paralympics i Tokyo 2020.

För att försöka kvala in har han tillsammans med klubben – Växjö Simsällskap – lagt upp en plan.

– Vi har lagt upp en plan på tio månader och det kommer att bli väldigt mycket träning och väldigt tufft. Jag kommer att ha en tränare som kommer att fokusera hårt på mig. Jag är mycket taggad inför det.

Simning kräver en hel del vilja, använder du bilderna från ditt liv som motivation när det tar emot?

– Det gör jag. Jag tänker på all smärta som jag har gått igenom och då blir jag arg. Jag använder det och bara trycker på.

Det är ingen överdrift att säga att Yahia Mossa fick tillbaka sitt liv genom simningen. Det som var hopplöst har återigen fått en mening.

– Simningen har räddat mitt liv. Min tränare Josefine har betytt väldigt mycket för mig och hon är som min familj här i Sverige. Jag vet att min familj är jätteglada över att hon finns och att hon har blivit som min storasyster här. När allt var tufft såg hon mig och fanns där. Jag hoppas att hon fortsätter finnas hos mig för hon betyder allting för mig. För henne och för min familj ska jag fixa det här. Jag ska till Tokyo 2020.