Vart kommer du ifrån?
Vart kommer du ifrån? Det är en fråga som man får räkna med att besvara om man ser ut som jag. Den ynka lilla procenten som dessutom jobbar i polisuniform får ofta även besvara ifall man är riktig polis eller inte. Men vi vänjer oss, glimtar till det och går vidare.
Jag har svarat på den frågan så många gånger att det blivit ett ryggradsbeteende. Men när man stannar upp och tänker efter, vart kommer man ifrån, egentligen. Är det hudfärgen, hemspråket med det aggressiva tonläget eller efternamnets klang som definierar dig?
Personligen är jag född i Zahlé, Libanon och mitt hemspråk är arabiska. Men jag är också en pojke från Backamo flyktingförläggning och en andraklassare från Runnerydsskolan i Nässjö. Den största portionen av mina resterande unga år var jag ulricehamnare. I Ulricehamn var jag en fikasnyltare på Ryttarevägen, hundfobiker på Frändevägen, fotbollsspelare på Vistavallen, bandyspelare på Tallgatan, handbollsspelare, skolelev från Ulrikaskolan till Tingsholmsgymnasiet och skapare till pizzan som tog staden med storm, the chilla special. Det där är min verkliga historia. Platserna, människorna och staden som formade grunden till den jag är idag. Så när någon frågar vart jag kommer ifrån så är det sällan den historien som man vill veta, men det är den jag vill berätta. För jag och många fler med mig är mycket mer än vårt avvikande utseende och ursprung. Jag kan dock komma på mig själv tänkandes i likande banor ibland. Särskilt tydligt blir mitt annorlunda ursprung när nya konflikter blossar upp i området jag kommer ifrån. Som när jag ser bilder på barn som är blodiga och brutna, barn vars utseende påminner om mitt eget i barnversion. Känslan är att det trasiga barnet hade kunnat vara jag, eller någon jag känner. Eller när språket jag talar är språket som mördarna använder medan de avrättar någon i sin religions namn. Det är så vidrigt att jag nästan skäms för att dela språk och hårfärg med dessa odjur.
Inte nog med detta kroniskt öppna sår inombords så rasar den svenska debatten om invandrarna som aldrig förr. Det pratas om oss som en enda homogen grupp, en grupp som är och alltid varit en belastning. Det räcker inte med att vi arbetar och startar verksamheter, det måste ske på lagom avstånd. En extremt luddig diskussion om återvandring ska minsann upp på bordet och Gud nåde dig om du åker tillbaka till hemlandet på semester. Denna ständiga kamp mellan inre känslor och yttre faktorer påverkar människor. Människor som i sin tur kommer påverka vårt lands framtid. VÅRT lands framtid.
Det kan anses märkligt att bland andra jag, nu en plus-size fullvuxen polisman fortfarande tar illa vid mig när debatten ballar ur. Logiskt borde det inte beröra, men ändå svider det till. Kanske beror det på den obotliga utseendebaserade främlingsstatusen, trots 29 fläckfria år i ett evigt nytt land. Eller kan man bara vara från olika platser och ha flera identiteter. Exempelvis både en otrygg liten libanespojke uppväxt i Sveriges vackraste stad och en Boråsare med världens tryggaste famn.
