Moderna halkar efter

Onekligen angelägna frågor, som på senare år kanske också har blivit än mer aktuella. De är värda att diskuteras – även ur perspektiv som inte alltid är så självklara. Vad är det som ska inkluderas, vilka delar av nationens kulturarv är det som aktivt och medvetet förvaltas, och vilken kultur är det som främjas?

Sveriges Radio uppmärksammade under gårdagen hur Moderna Museet i Stockholm – en statlig förvaltningsmyndighet med nationellt ansvar att samla modern svensk konst – allvarligt brister i dess inköp av lokal konst från områden utanför huvudstaden. Och det är att uttrycka saken i underkant. En konsthandlare som uttalar sig säger att museet inte är intresserat ”av den konst som finns i Kalmar eller i Malmö eller i Sundsvall.” I en debattartikel av kulturkritikern Dan Jönsson i DN, som granskat museets inköpslistor de senaste tre åren, har endast ett enda modernt verk införskaffats från alla de konstgallerier som ligger utanför Stockholm.

Förvisso är det så att mången konstnärssjäl dras till Stockholm, och att ett museum likaväl som någon annan vill köpa den konst som man bedömer värd att införskaffa. Men här handlar det om en tydlig snedvridning. Har man samtidigt i åtanke dels vilka mångmiljonbelopp som är inblandade – just detta år man dessutom fått ett extra tillskott på tjugofem miljoner med anledning av pandemin – och dels hur knapert kultursektorn i allmänhet har haft det under det gångna året sticker det lite extra i ögonen.

Vid sidan av de rent ekonomiska aspekterna finns det dock ytterligare en bekymmersam sida av saken, och det är den bild som målas upp av den samtida konstscenen. Måhända kan man väl trösta sig med att de insatta är medvetna om hur läget egentligen ser ut ute i landet. Men för de vanliga museibesökare som tar sig in på museet för beskåda verken är det lätt hänt att de serveras en skev och missvisande upplevelse av att den moderna konsten primärt är en stockholmsföreteelse. Omedvetet så osynliggörs den levande kultur som finns runtom i landet. Sannolikheten är större att man får upp ögonen för konst från USA:s eller Tysklands metropoler än från Smålands skogar eller Skånes slätter.

Ironiskt nog är det ofta inom progressiva konstnärskretsar som det förs diskussioner om makt och normkritik, exkludering och representation – som i en nu pågående debatt om Konstfack, minoriteters närvaro på konsthögskolan och huruvida det moderna utställningsformatet ”Vita kuben” är rasistiskt kodat eller ej. Ofta tenderar samtalet att handla om minoriteter i majoritetens skugga. Här är det snarare en fråga om det motsatta: att majoriteten, regionernas Sverige, inte får samma tillträde till kulturens centrala salonger. Därmed reproduceras en orättvis och missvisande bild av ett provinsiellt och kulturfattigt Sverige bortom Mälardalen.

Att Kalmar konstmuseum är ett av landets mest omskrivna sådana, eller att det klassiskt inspirerade Florence Academy of Art har en filial i Mölndal i Göteborg, vittnar om att verkligheten ser annorlunda ut.