Människor ingen vill se

Mina hörlurar har på grund av Clubhouse och musikströmmande gått varma den senaste tiden. Clubhouse är det nya sociala mediet som enklast förklaras som ett enda stort digitalt möte i olika rum med olika teman, fast enbart via ljud och utan bild och text. Musikmässigt blir det som vanligt blir det väldigt mycket hiphop för det något oslagbart med kombinationen av tunga beats, en rapp käft och ord som inte bara rimmar men som också betyder något. Eftersom jag uppnått en ålder som i hiphop-kretsar som skulle klassas som ”Old G” så har jag som alla andra boomers svårt att uppskatta ny musik utan återgår ofta till tiden då musik enligt mig var bra på riktigt. Eminem, Kanye, Snoop, Jay-Z, Ken Ring, Petter, Blues mfl.

Det finns en låt av Ken Ring som jag ofta återkommer till, det är en cover på Bo Kaspers ”människor ingen vill se” och bär samma titel och budskap fast i modern tappning med ett förortsperspektiv. Texten är smärtsam, äkta och rå men framför allt är den sann. Det finns massvis med människor som verkligen känner med raderna som Ken lägger med tung röst.

Människor som ingen vill se.

Människorna som så många gärna låtsas bry sig om mig utan att faktiskt göra det.

Medborgarna vars barn varit utsatta för rån, utpressningar och bötningar långt innan de nådde bolånen, mellancheferna och padelspelarnas rike. Innan du började läsa om det i nystartade tidningar och känna det krypa närmare har föräldrar som flydde ett krig länge sett sina barn hållas gisslan i ett annat.

Mångkulturens barn som ingen vill välkomna till sina skolor, eller praktikplatser. Dom i mysbyxor som borde klä upp sig, hålla käften och vara tacksamma att de ens får andas in svensk luft. Jag talar om de skötsamma unga vuxna som dragit den tuffaste livslotten och dessutom dagligen ser sin svenskhet ifrågasättas på sociala medier. Oceaner av möjligheter är en klen tröst när du saknar verklig makt, inflytande eller tillträde. Enda gången de blir lyssnade på är när vi dissekerar raptexter skrivna av de vi valt ut som deras representanter.

Men med inträdet av clubhouse håller något på att förändras. De ohörda börjar få en röst, och vi som lyssnar är många. Mediamoguler, makthavare, journalister, näringslivsmänniskor och massa vanlisar har suttit och samtalat med människor de aldrig annars skulle pratat med. Inte för att de nog inte vill, utan för att de troligtvis inte vetat hur. Det har senare resulterat i reportage, möten och troligtvis ett litet pyttesteg mot förändring i deras tillträde till lite faktiskt makt. Denna gången inte genom en kontroversiell rappares poetiskt briljanta texter.

Personligen har jag varit öppen med mitt yrke på plattformen och av naturliga skäl fått svara på massvis av frågor som berör polisen. Övervåld, rasprofilering, rasism inom polisen osv. Knepiga ämnen men som jag ofta talat om och är trygg i. Jag har så gott jag kunnat förklarat och försökt nyansera deras ofta mörka bild av polisen och känner att jag både fått lite gehör för mina förklaringsmodeller men främst har jag vunnit förtroende för att jag lyssnat. Lyssnat på dom som i olika rum, från olika städer och av varandra oberoende berättat om deras bild av polisen. Självklart fanns både problematiska individer, agendor och attityder i dessa rum, men jag tänker aldrig döma något efter sina sämsta exempel. För det som sades är värt att lyssna på, på riktigt.

För om vi inte lyssnar på en t.ex den unga kvinnan som sa till mig att hon inte känner sig trygg med att ringa polisen så kommer någon annan göra det. Denna någon kanske inte står för samma sak som du och jag gör utan kanske snarare tvärtom. Det kanske låter dystopisk, men det har redan börjat hända.