Ensamhetens paradoxer i Sverige

Sverige toppar listan över de mest välmående och lyckligaste länderna och anses vara en av länderna med hög livskvalitet. Detta genom de rättigheter och friheter som individen har i här, tekniska framsteg, regeringens fokus på individens välbefinnande med mera. Men Sverige står inför en social utmaning som representeras av att en stor andel av befolkningen lider av ensamhet och isolering. Trots ansträngningar från sociala organisationer och andra för att ge folk ett socialt liv. Trots landets omfattande sociala välfärdssystem har många som bor i Sverige svårt att etablera djupa personliga relationer, vilket lämnar dem isolerade och känslomässigt ouppfyllda.

Ensamhet i Sverige är en mångfacetterad fråga som orsakas av flera faktorer. Bland annat kulturella, sociala och tekniska. Det svenska kulturella fokuset på självförsörjning, personligt utrymme och självständighet har oavsiktligt demonterat sociala band. Ett av de stora hindren människor i Sverige möter när det gäller att bilda nära vänskap och romantiska relationer är den konservativa sociala normen. Detta till skillnad från andra kulturer där umgänge med främlingar är vanligt och uppmuntrat. Trots att svenskar är väldigt trevliga och vänliga människor kan de närma sig nya sociala interaktioner med försiktighet. Denna kulturella egenskap kan göra det svårt att bryta isen och etablera intima relationer. Sammansättningen av relationer i Sverige skiljer sig från många länder. I andra länder kan man till exempel lära känna andra och bli vän med dem i kollektivtrafiken, skolor, universitet eller arbetsplatser. Att prata med främlingar offentligt är inte vanligt i Sverige. I Sverige är sociala medier och dejtingsajter ett vanligt sättt att bilda relationer och vänskap, men även dessa är inte längre säkra. Många människor utsätts för bedrägeri, stöld och utpressning online. Alla dessa orsaker tillsammans gör det svårt att hitta en nära vän eller livspartner, vilket i längden gör människor ensamma.

Känslan av ensamhet är inte begränsad till de som är födda i Sverige, utan även utlandsfödda. Kanske kan känslan av ensamhet och isolering bland utlandsfödda till och med vara större. De som kommer till Sverige inför flera sociala och kulturella utmaningar, bland annat integration, språket, hitta jobb och kulturella skillnader. Detta gäller främst de som kom hit ensamma, men även de som kom med sina familjer kan känna sig ensamma och sakna sina släktingar och vänner.

Problematiken beror på att det finns en klyfta mellan män och kvinnor samt en klyfta mellan de som är födda i Sverige och de inte är det. Andelen sverigefödda som har nära vänner som inte är det är väldigt liten, särskilt när det gäller de som kommer från Mellanöstern. De viktigaste faktorerna bakom detta är kulturkrockar. Den kulturella skillnaden är väldigt stor. När det gäller att skapa intima relationer med dem som är födda utanför Sverige, är svenskar ofta försiktiga. Ur min synvinkel, och genom erfarenheter från några personer jag känner, finns det flera orsaker, bland annat den ekonomiska och sociala instabiliteten hos de som kommer till Sverige.Svensken känner att relation är baserad på intresse och inte sann kärlek. Dessutom tar svenskarna hänsyn till de psykiska tillstånden hos människor som kommer från miljöer som lider av krig, konflikter och försämrade ekonomiska villkor. De tror att de flesta av de som är födda utanför Sverige lider av psykiska problem och därför undviker de att ingå relationer med dem. De kulturella skillnaderna är också stora, speciellt när det kommer till romantiska relationer.

För det första för att de flesta orientaliska kvinnor vill leva sin relation inom en specifik ram, oftast i äktenskap, något som svenskar generellt sett inte tycker är lika viktigt. Detta anses vara ett stort hinder eftersom de flesta som är födda i Sverige inte gifter sig innan de lever med den andra personen och vet om det är lämpligt för dem och om det finns intellektuell jämlikhet och förståelse för den andre, för att inte tala om kulturell samexistens om partnern tillhör till en annan kultur. En annan sak som utgör ett stort hinder är att de flesta muslimska familjer kräver konvertering till islam om en icke-muslimsk man vill gifta sig med en muslimsk kvinna.

Dessutom tycker vissa kvinnor från andra länder att den svenska mannen inte är proaktiv när det kommer till att bygga relationer. Vanligtvis är han blyg eller visar likgiltighet eller ointresse. De flesta kvinnor som kommer till Sverige anser att svenska män är mer djärva i att bemöta kvinnor när de är utanför Sverige. Till exempel berättar en av mina vänner att när hon var med sin pojkvän på en fest sent på kvällen lät hennes pojkvän henne gå hem ensam. Han brydde sig inte ens om att ringa henne och se till att hon kom fram säkert. Hon nämnde att detta var något hon inte hade upplevt med andra män. En annan sa att hennes pojkvän bjöd ut henne att dricka kaffe och lät henne betala för kaffet hon drack. Enligt flera kvinnor är det den ekonomiska integriteten mellan makar och hur makarna betalar separat för varorna de köper en vanlig anledning till att en kvinna född utanför Sverige inte inleder ett förhållande med en svensk man. De menar att detta tyder på en ytlig relation.

Dessutom nämnde en kvinna att ingen erbjöd sig att hjälpa henne när hon skulle lyfta sin tunga resväska för att placera den i den övre tåghytten. Jag var modig nog att diskutera denna fråga med några svenska vänner och några av dem berättade för mig att de utsatts för många pinsamma situationer när de erbjudit sig att hjälpa kvinnor. Detta eftersom svenska kvinnor alltid vill visa att de är starka och självständiga och kan klara sig själva. Om någon skulle hjälpa en kvinna som bär på en tung väska eller fråga om hon kom hem säkert, skulle hennes svar vara: ”Nej tack, jag kan klara mig själv.” De nämnde att svenska kvinnor kan bli arga när en man försöker uppmärksamma dem och hjälpa dem eftersom det skulle visa att hon inte är tillräckligt stark och oförmögen att ta hand om sig själv. Jag trodde att det kan vara orsaken till det stora könsgapet i Sverige. Jag tycker ofta att tanken att jag inte behöver hjälp, jag kan klara mig själv, är för kontrollerande. Även när jag frågar en äldre person om de vill ha hjälp är detta deras svar, och ibland kan de känna sig förbittrade över frågan eftersom det får dem att känna att de är hjälplösa och inte kan ta hand om sig själva.

Ur min synvinkel är känslan av självständighet och förmågan att lita på sig själv en underbar sak, men det hindrar oss inte från att be om hjälp från andra när vi behöver det. En vis man har sagt att de modigaste orden en person kan säga är ”Hjälp mig”. Det är min uppfattning också.

Med allt detta sagt så finns det förstås människor som bor ensamma och vill ha det så. Då de kan hålla sig sysselsatta och veta hur de ska planera sina liv och fritid. Det en person fruktar mest är att lämnas ensam, så han anstränger sig för att behaga andra. De som lever ensamma och inte känner sig ensamma är starka människor som har övervunnit en av mänsklighetens största rädslor. De bryr sig inte om vem som kommer att lämna, vem som kommer att stanna. De kan anpassa sig till sig själva och sin ensamhet. De är självständiga och inte beroende av någon, De faller inte till marken för att de inte lutar sig mot någon.