Iranska revolutionen ur ett annat perspektiv
De folkliga protesterna i Iran bröt ut den 16 september 2022, dagen då en ung flicka vid namn Mahsa Amini dog efter att ha arresterats, misshandlad och torterad av den iranska regeringens moralpolis, på grund av hennes olämpliga bärande av slöja, enligt polisens beskrivning. Frågan om hennes död väckte uppståndelse på iransk och internationell nivå. Mordet på henne väckte ilska hos det iranska folket, som utsätts för orättvisor och förföljelser på olika sätt av regimen. Iranska folket gick ut med fredliga demonstrationer och protester mot regimens förtryck av dem. Den nuvarande iranska revolutionen är inte en revolution för att befria kvinnor från slöjan utan främst en revolution för att kräva det iranska folkets rättigheter och frihet.
När människor lider av orättvisor, förtryck och förföljelse är revolutioner deras enda väg till en lösning. Men revolutioner kostar människor mycket och konsekvenserna är svåra. Revolutioner innebär också en mardröm för de styrande regimerna. Det regimerna fruktar mest är folkets ilska och revolution, så de styrande regimerna försöker förtrycka folket allvarligt under flera förevändningar och namn.
– Diktaturregimer understryker ofta frihet under vilseledande titlar som att upprätthålla allmän säkerhet, nationell säkerhet och bekämpa konspiratörer. I själva verket är allt detta för att hålla fast vid makten och fortsätta att styra människor med våld. Naturligtvis står jag på det iranska folkets sida, och på alla fria iranier jag känner som står emot denna sönderfallande, diktatoriska, teokratiska regim, säger Mohammed Almahfali, forskarassistent och masterstudent vid Malmö högskola.
Han har tidigare arbetat som gästforskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet och som forskare vid Columbia universitet.
När det gäller revolutionen i Iran var människor splittrade mellan anhängare och motståndare. Precis som det finns anhängare finns det också motståndare till den iranska revolutionen, som tror att Iran är säkert och stabilt, och att dess folk vill förstöra det för att kräva friheter. Och att begreppet frihet som människor letar efter bara är en illusion som konspiratörer använder för att störta stater. De tror också att revolutionärerna bara vet hur man startar en brand, men inte hur de ska släcka den, och de vet inte hur mycket förstörelse som denna brand kan orsaka. Dessutom tror många politiska analytiker att det finns andra dimensioner av den iranska revolutionen, förutom att det iranska folket får sina rättigheter och att de iranska kvinnorna får sin frihet, och att revolutionen i Iran kan leda till att hela landet störtas och vända det till ett land som lider av ekonomiska och politiska kriser och inbördeskrig.
– Varje revolution har legitima skäl för sin uppkomst, vilket innebär att om det inte funnits orättvisor, förtryck och förföljelse, skulle revolutioner inte ha brutit ut. Revolutionen i sig är legitim eftersom dess orsaker finns, och om det inte fanns några revolutionärer skulle det bli en militärkupp eller konflikt inom själva systemet som skulle fylla tomrummet, så jag måste tro på detta. När det gäller förekomsten av andra mål så finns det säkert externa parter som vill dra nytta av det, och det finns konkurrenter till Iran som vill dra nytta av det, och det finns säkert de som bara letar efter makt i Iran. Men generellt finns det än så länge en stark medvetenhet hos allmänheten som vill ha förändring. Detta är den primära rösten, och det är den inflytelserika och aktiva rösten, säger Mohammed Almahfali .
Det kan finnas andra dimensioner av den iranska revolutionen. Iran har faktiskt många fiender, och det är inte uteslutet att de faktiskt väntar på att få saker att gå smidigt för att uppnå sina intressen i Iran. Den iranska revolutionen kan leda till störtandet av regimen och störtandet av Iran på samma gång, för att vara ytterligare en kopia av Jemen, Syrien, Libyen och andra länder som skakades av revolutionerna.
– Det finns en stor felaktighet, som tyvärr tagits upp av anhängarna av de tidigare regimerna, att den arabiska våren är vad som förvandlade länder till ruiner, men om du noggrant överväger scenen kommer du att upptäcka att ruinen inte kom ut från kontrarevolutionerna, som ville kringgå de fredliga revolutionerna, säger Mohammed Almahfali och fortsätter:
– I Jemen slöt Abdullah Saleh en allians med houthierna genom en kontrarevolution, och i Syrien slöt Bashar Alassad en allians med Iran, Hizbollah och Ryssland för att krossa den fredliga revolutionen med vapenbekämpning. Den arabiska våren var resultatet av verkligt lidande som pågick och fortfarande pågår. I Iran finns det verkligen en fara att saken förvandlas till en konflikt, men detta är en historisk nödvändighet. Diktaturregimer faller ofta inte utan ett pris. Detta betyder dock inte att revolutionen är en konspiration, eftersom konspirationen inte kan nå folket och ta dem ut på gatorna för att förkasta de styrande regimerna. Iran har yttre slutliga fiender, ja, men den är mer fientlig mot sitt folk än sin yttre fiendeskap, och därför är dess första problem med folket.
Det finns verkligen en oundviklig revolution för att rycka upp diktatoriska regimer, men konsekvenserna som revolutioner kan orsaka är fruktansvärda om det inte finns någon tydlig plan för vad som kommer att hända efter revolutionen, och vem som kommer att överta regeringens tyglar och hur staten kommer att samla sina fragment. Annars kommer motståndarna att gå in i en politisk kamp om ordningsmakten eftersom landet kommer att vara en bördig miljö för spridning av kriminella grupper, och kaos. Det kan ta år att få den här röran under kontroll.
