Kommunikationens flerdimensionella komplexitet

Alla har vi alltid fått höra att kommunikation är mer än ord, men hur många av oss har verkligen förstått innebörden av det. För de flesta av oss är kommunikation förknippat med något vi förmedlar via tal eller skriftspråk, och inget mer. För mig föll polletten kring kommunikationens flerdimensionella komplexitet ner under en internutbildning som filmades. Vi skulle var och en laborera fritt med röster, mimik, tonläge, kroppsspråk, ögonkontakt etc för att uppnå en på förhand bestämd effekt och sedan utvärdera vilken kombination som fungerade bäst för oss. Men, det visade sig också att de som vi agerat mot, våra samtalspartners, också skulle bedöma oss och utvärdera hur de uppfattade vår insats.

Där och då blev det så väldigt tydligt att kommunikationens båda delar, sändning och mottagning, är lika viktiga. En part skickar ut koder via verbalt och/eller ickeverbalt språk som den andre försöker efter bästa förmåga dekryptera, tolka och förstå.

Därför gör det mig lite ledsen att jag i efterdyningarna och blandat med otrolig fin respons efter mitt avsnitt av ”Min Sanning” fått kritik som främst handlat om en tolkning av saker som jag sagt på ett sätt som jag inte menat.

Om felet låg i min sändning eller människors tolkning är ointressant, och bortsett från hat och personpåhopp finns det kritik som är värd och enkel att bemöta. Jag tänker då främst på mitt uttalande kring mitt hemspråk. För det är alldeles uppenbart att där jag beskriver min upplevelse kring att arabiskan är ett bespottat språk och folk har min upplevelse tolkats som min åsikt. Jag förstår nu att det kan ha tolkats så, men det är ett fatalt fel. För då läggs skulden på oss, på arabiskan och vi som talar språket.

Så är det inte, pekpinnen och felet ligger snarare mot människorna som ingjutit den känslan i mig.

Dom som stirrat på mig med hatiska blickar när jag talat arabiska med mamma på ett tåg och som jag bara ville slå på käften.

Dom som förföljt en 16-åring på A6 när han letar kläder med sina pursvenska vänner, vars mörkgråa uniformer och fula baskrar jag föraktade.

Dom som drivit med min pappa för att han uttalade ”lök” fel när han tog emot deras pizzabeställningar, kebabpizzor jag ville spotta på.

Att mitt uttalande använts av samma typer som drivit mig hit och de som jag dagligen kämpar mot är inget annat än smärtsamt. Mina intentioner var att svara uppriktigt och ärligt på en personligt ställd fråga, inte att bli ammunition i deras bespottning av mitt språk och folk. Under mitt liv har jag helt enkelt blivit sämre behandlad när jag talat arabiska, och det vill jag skona mina barn ifrån. Rätt eller fel, helt ärligt bryr jag mig inte. Det är inte ett intellektuellt beslut, det är känslomässigt. Typen av beslut som många föräldrar tar men sällan vågar berättar om, det kanske jag inte heller borde gjort.

Nadim Ghazale