Maha Nasser: Många drömmer om barn men få har de psykologiska och ekonomiska förberedelserna på plats

Jag brukade vara arg på mina föräldrar för att de födde mig, för jag trodde att de inte gav mig ordentliga levnadsvillkor. Det gjorde mina syskon också. Jag tyckte att det var orättvist att föda bara för att man vill uppfylla sin egen önskan om att bli pappa eller mamma och inte bry sig om miljön eller villkoren som ditt barn kommer att växa upp i, villkor som kan påverka hela barnets liv. Eftersom jag inte är mamma ännu så står jag alltid på barnens sida. Jag anklagas till och med för att vara idealistisk när jag startar en diskussion med mina vänner om barnafödande och den miljö där barn ska fostras. Mina vänner brukade säga till mig att ett barns miljö inte nödvändigtvis är så idealisk. Att varje pappa kan uppfostra sitt barn efter sina egna förutsättningar och sin egen förmåga. Men jag insisterar på en psykologisk, social och ekonomisk förberedelse för denna händelse. Eftersom barnet inte finns ännu och du bestämmer dig för att föda det under dessa omständigheter och en potentiellt olämplig miljö. Bara för att du vill bli pappa. Det är själviskt av dig. Barnet blir offer för ett orimligt beslut av sina föräldrar. I länder som lider av krig, fattigdom och dåliga levnadsförhållanden så slutar ändå inte folk att skaffa barn. Efter det kan man se deras barn lida av sjukdomar, undernäring, avsaknad av utbildning och deras mest grundläggande rättigheter till livet. Är detta rättvist mot dessa barn? Är beslutet att föda dem under dessa omständigheter ett sunt beslut? Jag tycker faktiskt att det är ett brott att skaffa barn under dessa förhållanden. Om situationen i ditt land är tragisk och instabil, varför föder du barn? Om du är alkoholist, varför föder du barn? Om du inte är säker på din partnerns lämplighet, varför föder du barn? Om du är känslomässigt instabil, varför föder du barn? Om du inte har tillräckligt med tid att uppfostra dina barn och ge dem den omsorg och kärlek de förtjänar, varför ska du ha barn? Om du lider av psykologiska problem, bär du dem med dig från barndomen och kan inte återhämta dig från dem, varför föder du barn? När du är en olämplig pappa för detta barn som du bestämmer dig för att skaffa så kan du komma att bli orsaken till detta barns lidande och förlusten av hans framtid hela livet.

Psykologisk beredskap och adekvat kunskap om barnuppfostran är mycket viktigt för att uppfostra barn. Och med psykologisk beredskap menar jag återhämtning från psykologisk smärta, och trauman som du fick i din barndom. Du kan komma att överföra dem till ditt barn utan att du själv är medveten om det. Många föräldrar uppfostrar sina barn som de själva uppfostrades och förmedlar omedvetet allt de har lärt sig till sina barn. En av mina vänner är mamma till två flickor, varav en går i grundskolan. Hon brukade skälla på sin dotter varje gång hon tog bilder med sina skolkamrater. Hon berättade för henne att hon inte såg välvårdad ut på bilderna och berättade för henne att hennes bilder inte var vackra. Sedan upptäckte jag att den här mamman själv har ett fotokomplex. Mamman tycker själv att hon själv aldrig är vacker på bild. Anledningen till det var att hon blev mobbad varje gång hon tog bilder av sig själv när hon var ung. Hon för undermedvetet över den psykologiska knuten till sitt barn, som i sin tur redan har börjat tänka att hon inte är vacker på bild och inte vill ta bilder igen. Uppfostran påverkar alla aspekter av våra liv, hur vi ser på oss själva, hur vi behandlar oss själva och andra.

Här i Europa är situationen annorlunda. Människor har nått långt vad gäller utbildning. Man har en medvetenhet och en utveckling som gör det möjligt för människor att möta barnets psykologiska, emotionella och sociala behov och försöker utbilda dem på rätt sätt. Men även här har människor inte tillräckligt med tid för sina barn. Kanske lider barnen här inte av fattigdom, hunger och föräldrarnas okunnighet i samma utsträckning. Här handlar den snarare om andra saker. Jag ska inte prata om föräldrar som lider av psykiska störningar och inte heller föräldrar som är missbrukare. Jag ska nöja mig med att nämna barnens lidande av föräldrars separation. Barn lider mycket på grund av separationen av föräldrar eftersom de inte hittar en förklaring till det. Jag har själv märkt hur barn börjar utveckla psykiska störningar på grund av separation. Till en början är det normalt för dem, men när de inser att deras föräldrar inte längre kommer att vara med varandra börjar de känna sig ledsna och bli oroliga. Kanske kommer den här känslan att följa dem hela livet. Det andra som är mycket märkbart är att människorna här, även om de har tillräckligt med utbildning och medvetenhet om hur man uppfostrar barn, jobbar för mycket. Ständigt arbete är anledningen till att känslomässiga och sociala relationer kan misslyckas. Arbetande föräldrar har inte tid att spendera på sina barn. De är på jobbet hela dagen och när de kommer tillbaka är de trötta och har inte tid eller energi att leka med sina barn, lyssna på dem eller umgås med dem. Barn är också trötta efter skolan och förskolan. Jag tror att helgerna inte räcker heller för att spendera nog med tid med sina barn och lära sig om deras behov, tendenser och känslor. Jag tror att detta är ett tillräckligt skäl för att skapa en klyfta mellan barnet och dess föräldrar. De kommer inte att kunna överbrygga det på något annat sätt än genom att komma nära honom och försöka att förstå honom.

Det jag vill säga här är att få barn inte är ett själviskt projekt, det finns ingen garanti för att barnet vill uppnå de drömmar som du inte kunde uppnå själv. De är inte en förlängning av dig, utan snarare oberoende människor med sina egna drömmar. Ett barn som lider av psykiska störningar på grund av barndomen kommer att vara en börda för sig själv, sin familj och samhället. Därför måste man se till att man som förälder är redo att ta emot denna gudomliga gåva och uppfostra sitt barn på ett sätt som anstår dem och garanterar dem lycka, framgång och ett aktivt deltagande i samhället.