Maha Nasser: Rutinens paradox - en trygghet eller en långsam död?

En gång, under ett samtal med en kollega, delade jag med mig av min frustration över hur rutinen får mig att känna mig fast och som om jag långsamt tappar gnistan. Samtalet handlade om både arbetsrutiner och livet i stort. Hon överraskade mig genom att säga att hon inte alls upplevde det på samma sätt – för henne var rutinen snarare en källa till trygghet och stabilitet. Detta fick mig att inse att alla inte ser på rutiner som något negativt.

Många människor finner psykologisk komfort i att ha en väl strukturerad och organiserad vardag. För dem innebär en etablerad rutin att de har kontroll över sina omständigheter och kan undvika kaos. Genom att följa en satt daglig struktur får de en känsla av trygghet. Rutiner kan också skapa en stabil och trygg miljö där man kan navigera genom livet på ett mer förutsägbart och effektivt sätt.

För mig däremot känns det oerhört monotont att vakna varje dag för att göra samma arbete, träffa samma människor och bo på samma plats. Det ger mig känslan av att livet står stilla och att jag långsamt tappar bort mig själv. Jag är säker på att det är fler som delar denna upplevelse. Jag tror till och med att den repetitiva naturen i en rutin kan påverka ens självkänsla. Med tiden kan en person känna att livet blir meningslöst, som om man bara utför uppgifter utan något djupare syfte eller mål. Det kan leda till en känsla av tappad identitet, där rutinen kväver frihet och personlig utveckling.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur vissa människor lyckas stanna kvar på samma arbetsplats i flera år, träffa samma människor och utföra samma uppgifter. Några skulle kanske säga att det beror på att man inte trivs med sitt jobb, sin bostadsort eller sina aktiviteter. Det kan mycket väl vara en del av sanningen, att bristen på spänning och nyhet i rutinen leder till en känsla av tristess. Men jag tror att även när man gör saker man älskar, kan en rutin utan balans och förändring vara förödande.

En gång pratade jag med en kvinna vid en busshållplats, hon var på väg för att hälsa på sin son i Alvesta. Hon berättade att hon bott på samma gata i tjugo år. Jag blev förbluffad över hur någon kan stanna på samma plats så länge, öppna sitt fönster varje dag och se samma vy, kanske samma förbipasserande, under alla dessa år. Jag förstår att en känsla av trygghet och tillhörighet driver människor att stanna på samma ställe, men samma skäl hindrar dem också från att uppleva förändring – från att njuta av ett nytt liv, träffa nya människor, utföra nya uppgifter och bo på nya platser.

Detta leder oss till diskussionen om komfortzonen och hur den slukar möjligheter. Att stanna kvar i rutiner och komfortzonen kan ge oss trygghet, men det hindrar oss också från att våga ta steget mot något nytt och spännande, och i processen missa värdefulla möjligheter till tillväxt och förändring.

En av de största farorna med att förbli i komfortzonen är stagnation. När en person väljer att upprepa samma mönster och undviker förändring, uteblir personlig utveckling och tillväxt. Livet erbjuder ständigt nya utmaningar och möjligheter som uppmuntrar individen att växa och förbättra sina färdigheter. Genom att undvika dessa utmaningar går personen miste om möjligheter och begränsar chansen att nå sin fulla potential.

Människor som finner trygghet i sin dagliga rutin och förblir i komfortzonen går oundvikligen miste om många chanser i livet. Avsaknaden av mod att prova nya saker och ta risker innebär att de inte utnyttjar de tillfällen som uppstår. Denna rädsla för förändring kan dessutom göra att man accepterar otillfredsställande relationer eller yrkesval som varken erbjuder lycka eller utmaning, helt enkelt för att de känns bekväma och bekanta.

Många människor håller fast vid sina dagliga rutiner eftersom de känner sig bekväma med dem och är rädda för de risker och osäkerheter som förändring kan innebära. När man väljer att stanna kvar i en trygg rutin, väljer man samtidigt att avstå från möjligheter som kan leda till framgång och tillväxt.