Denis nådde sin dröm om att bli fotbollstränare

Kriget i Bosnien kom som en följd av upplösningen av Jugoslavien i början av 90-talet. I april år 1992 tjöt varningssirener i Denis Velić hemstad.

– Jag promenerade hem från skolan med en tjejkompis när varningssignalerna gick igång. Det landade granater lite överallt. Jag kan fortfarande slungas tillbaka till det minnet när varningssystemet Hesa Fredrik testas här i Sverige.

Nioårige Denis skyndade hem och tillsammans med sin mamma och pappa tog han sig till ett skyddsrum och sedan vidare ut i en skog för att gömma sig.

– Vi hittades och placerades på ett koncentrationsläger ett tag. De bilderna har jag i huvudet. Det minns jag ganska väl.

På den tiden fanns ett antal fångläger i bland annat Bosnien. Tusentals människor fängslades och vissa mördades. Andra utsattes för tortyr och andra former av övergrepp.

– Jag och mamma hamnade i ett läger och pappa i ett annat. Under två år visste vi inte om han var död eller levande. Där och då, när vi satt inlåsta i en överfull gammal skola, förstod jag inte riktigt vad som hände. Men nu när jag är vuxen förstår jag såklart mer. Det pågick otroligt hemska saker. Som tur var satt mamma och jag i ett hyfsat milt koncentrationsläger. Det fanns ställen som var mycket värre, rena avrättningsställen.

Tillslut lyckades familjen sammanstråla i Kroatien och kunde därefter ta sig vidare till Sverige.

– Jag minns att vi åkte buss väldigt länge. Det kändes som att vi åkte i flera veckor, men så var det nog inte riktigt. I den åldern är det ju jobbigt att sitta still i en buss.

När familjen Velić kom fram till Sverige hamnade de på en flyktingförläggning i Vänersborg. Huset som de bodde i var en gammal militärförläggning och där fick familjen dela på ett rum.

– Jag minns inte hur stort rummet var men det fanns en enkelsäng och en dubbelsäng. Jag minns också att det var ganska trångt och mycket människor på förläggningen men jag har i övrigt väldigt ljusa minnen därifrån. Barn är ju så anpassningsbara och vi som bodde där hade roligt. Vi spelade fotboll och så. Det kanske låter märkligt men vi barn hade faktiskt väldigt kul. De äldre kanske inte har lika fina minnen.

Familjen fick senare flytta till Sandviken och landade slutligen i Finspång utanför Norrköping.

– I Finspång började jag i en förberedelseklass. Det gick ganska snabbt för mig att greppa språket så jag fick börja i en riktig klass ganska omgående. Eleverna i den klassen var ett år yngre än mig. Jag hade ju missat så många år i skolan att jag inte kunde gå tillsammans med dem som var lika gamla som jag.

Vad minns du från den tiden?

– Det var superbra att börja i en vanlig, svenska skola så pass snabbt. Jag var ganska ensam om min bakgrund och ingen kunde prata mitt språk så jag lärde mig svenska snabbt och blev väl omhändertagen av både klasskamrater och lärare. Sen underlättade det att jag var duktig på sport. Idrotten är fantastisk på det sättet att man inte måste kunna språket helt och hållet för att passa en boll.

Det var just idrotten, eller närmare bestämt fotbollen, som ledde till att familjen senare flyttade till Ingelstad utanför Växjö. I tonåren blev Denis uttagen till ett elitfotbollsläger i Halmstad. Väl där träffade han folk från Växjöklubben Östers IF som hade sett honom spela och som erbjöd honom en plats i laget.

– Till en början var jag ganska ledsen över att flytta från Finspång. Jag hade fått vänner och en första flickvän där så det var jobbigt att ryckas upp ännu en gång. Men att valet föll på Växjö har jag aldrig ångrat. Det var lite jobbigt de första veckorna men sedan kändes det okej.

Sedan flytten till Växjö har Denis spelat många säsonger i Öster. Han var en del av klubbens avancemang från Superettan till Allsvenskan 2002 och gjorde senare en liknande resa med Södertäljelaget Syrianska. Under hans aktiva karriär gick Syrianska från division 1 till Allsvenskan innan han återvände till Öster.

– Jag slutade spela år 2015 och då fick jag frågan om jag ville bli assisterande tränare. Då hade jag redan påbörjat lite olika utbildningar så det passade perfekt.

Den gångna säsongen var tuff för Östers IF. Tidigare i år sparkades huvudtränaren Christian Järdler och Denis fick hoppa in och ta hans plats. Med nöp och näppe lyckades Öster säkra kontraktet i Superettan och för ett par veckor sedan stod det klart att Denis blir lagets nya huvudtränare.

– Jag har ju praktiserat här under hösten och nu skulle man kunna säga att jag är ny på jobbet.

Var det självklart att tacka ja?

– Ja, det var det. Men det krävdes mycket tid till att fundera. Det är ett stort ansvar att ta på sig. Det är otroligt många människor som är med i föreningen och som följer laget. Och sedan har jag ju min familj att ta hänsyn till. Jag är aldrig riktigt ledig och jobbet tar mycket tid från mitt vanliga liv.

Denis har skrivit på ett kontrakt på minst två år. Men fotbollsbranschen är föränderlig och om han inte presterar på topp kan han få lämna klubben tidigare än så. En stor del av yrket är att stå ut med kritik som riktas mot honom och lagets spelare.

– Vi är ju människor i grund och botten. Vi har känslor och kritiken kan vara tuff i början. Men ju äldre du blir och ju mer erfaren du blir så lär du dig att värdera åsikter. För alla har åsikter. Men skulle man lyssna på alla så hade det nog inte gått att jobba med detta.

Har du blivit riktigt ledsen av kritiken någon gång?

– Det finns tillfällen när jag blir berörd. Jag har svårt för när någon ifrågasätter min lojalitet. Vad jag gör och har gjort för klubben. Den personen har nog ingen aning om hur mycket jag gör. De ser bara 90 minuter varannan helg. Övrig tid gör jag saker för klubben nästan dygnet runt. Även om matcherna såklart är viktiga så tar jag kritiken personligt och den är jobbigt att höra när den inte stämmer. Men det är såklart fritt fram att tycka och tänka.

Trots kritiken och det tunga ansvaret har Denis nått sin dröm. Att vara just fotbollstränare är något han har haft siktet inställt mot länge.

– Att få detta jobb har varit en stor dröm och nu har jag det. Jag vill påbörja en resa som gör Öster till ett stabilt lag i Allsvenskan. Sedan hur många år det tar vet jag inte.

Det har nu gått över 20 år sedan Denis kom till Öster och ungefär 26 år sedan han och hans familj kom till Sverige.

– Nu ser samhället annorlunda ut jämfört med hur det var när vi kom till Sverige men jag hoppas att det finns en ödmjukhet mot människor som kommer hit. Det finns nog ingen människa i världen som vill ryckas upp från sitt hem, sin skola, sitt liv. Man lämnar för att man fruktar för sitt eget liv. Men det är ett ansvar att komma till ett nytt land. Man måste anstränga sig för att komma in i samhället och att lära sig språket.

Att Denis kunde lära sig språket så pass snabbt och gå med i olika idrottsföreningar tror han var en nyckel till att komma in i samhället.

– Idrotten och skolan har hjälpt mig jättemycket och har tagit mig långt i livet. Jag tror inte att det finns något bättre sätt än idrott för att komma in i samhället. Att låta sina söner och döttrar få gå den vägen. När vi kom hit hade vi ingenting och var beroende av bidrag. Nu är vi en del av samhället och har hyfsade karriärer, säger Denis och fortsätter:

– Man ska inte tro att allt bara löser sig när man väl kommer till Sverige. Då kan man för visso känna sig trygg och säker men man måste bidra och anpassa sig så snart som möjligt. Det växer man av.